Kolloider

Från KFKA10
Version från den 19 december 2017 kl. 02.26 av Per (Diskussion | bidrag)
Hoppa till: navigering, sök

Detta är en kort sammanfattning av ett stort område. För mer information, se wikipedia-artikeln Colloid och vidare länkar därifrån.

Kolloidala system, eller kolloider, är system som innehåller små partiklar fördelade i en kontinuerlig fas. Med ”små” menas här att åtminstone en av partikelns, eller aggregatets, dimensioner är i storleksområdet 1-1000 nm. I en del litteratur kallas istället själva partiklarna kolloider.

Namnet kolloid infördes 1861 av den skotske kemisten Thomas Graham. En del kolloider är termodynamiskt stabila, men flertalet kolloider aggregerar efter hand samman till makroskopiska aggregat, se figur 1. Eftersom dessa makroskopiska aggregat som regel har en annan densitet än den omgivande kolloidala lösningen kommer de att avskiljas från lösningen i en sedimentationsprocess när de blivit tillräckligt stora.

Orsaken till att vissa kolloider är stabila och inte bildar fällningar, medan andra är instabila och faller ut, är skillnader i partikel-partikel interaktionerna mellan olika typer av kolloider. För vissa kolloider är partikel-partikel interaktionen alltid repulsiv, oberoende av avståndet mellan kolloiderna, se energiprofilen i figur 6-3. Dessa kolloider är termodynamiskt stabila.

För andra kolloider kan partikel- partikel interaktionen vara repulsiv på stora avstånd, men kraftigt attraktiv på korta avstånd, se figur 6-4. Dessa kolloider är inte termodynamiskt stabila och bildar för eller senare en fällning. Om energibarriären för en sammanslagning av de två partiklarna är hög kan det ta lång tid innan kolloiderna bildar en fällning.

Två typer av kolloider

Kolloider delas traditionellt in i grupperna, lyofila och lyofoba kolloider.

Lyofila kolloider bildas (dispergeras) spontant vid kontakt med dispersionsmedlet och är oftast termodynamiskt stabila inom ett stort koncentrationsintervall. Lyofila kolloider har ofta en hög ytladdningstäthet som stabiliserar kolloiderna från att aggregera. Interaktionen mellan lyofila kolloider ger oftast upphov till en interaktionsprofil enligt figur 6-3.

Exempel på lyofila kolloider är:

  • Miceller
  • Enzymer
  • Polyelektrolyter, d.v.s. polymerer med laddade monomerer (t.ex. polyakrylater i akrylfärg)

Lyofoba kolloider kräver energitillförsel för att bildas ( malning, dispergering ) och är inte termodynamiskt stabila. Dock kan vissa lyofoba kolloider vara dispergerade under ganska lång tid innan de fasseparerar. Interaktionen mellan lyofoba kolloider ger oftast upphov till en interaktionsprofil enligt figur 6-4. Exempel på lyofoba kolloider är:

  • Finfördelade mineralpartiklar, t.ex. lerpartiklar
  • Emulsioner

Klassificering av lyofoba kolloider

De lyofoba kolloiderna brukar betecknas med speciella benämningar beroende på fastypen på det dispergerade ämnet samt dispersionsmedlet, se följande tabell taget från Wikipedia:

Kolloider Mediets fas
fast vätska gas
Partiklarnas
fas
fast fast sol suspension (sol) aerosol: rök
vätska gel emulsion aerosol: dimma
gas fast skum skum (finns inte)

Interaktioner mellan kolloidpartiklar

De viktigaste typerna av interaktioner i kolloidkemin är attraktiva Van der Waals-krafter (som ibland kallas dispersionskrafter) samt elektrostatiska krafter (oftast repulsiva) mellan laddade partiklar. Dessa två typer ingår i den så kallade DLVO-teorin (se nedan). Andra typer av interaktioner som kan förekomma är steriska hinder (ett annat ämne hindrar partiklarna från att komma för nära varandra), solvationskrafter (lösningsmedlets molekyler orienterar sig på ett visst sätt) och syra-bas-krafter.

Van der Waals-interaktioner

Attraktiva Van der Waals-interaktioner finns mellan alla molekyler. XXXXX

För att beräkna van der Waals interaktionen mellan två kolloidala partiklar måste man ta hänsyn till interaktionen mellan alla molekyler i de två partiklarna. Om detta skall göras noggrant är detta en mycket komplicerad beräkning eftersom alla dipolerna i de två partiklarna kommer att påverka varandra. Som tur är går det emellertid att visa att som en god approximation kan inter- aktionen mellan olika molekyler anses additiv. För några enkla geometrier kan då den totala interaktionsenergin beräknas genom integrering. Speciellt, för sfäriska partiklar med radien r på ett avstånd s gäller:

Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle u_{vdw}=\frac{H\cdot r}{12\cdot s}}

där Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle H} är den så kallade Hamakerkonstanten för det aktuella materialet.

Elektrostatiska interaktioner

En kolloidpartikel får oftast en elektriskt laddad yta när den befinner sig i vatten, antingen på grund av lättlösta joner som "lossnar" från partikeln eller genom syra-basjämvikter som uppstår i vattnet. I vattnet finns då åtminstone de joner som "lossnat" eller på annat sätt skulle neutralisera partikeln, de så kallade motjonerna, men ofta även andra jonslag, alla med en viss koncentration som förstås beror på vilka salter man tillsatt till lösningen.

Joner med motsatt laddning jämfört med den laddade ytan attraheras förstås till ytan. En naiv . Så ser det inte ut i verkligheten, eftersom entropin tenderar att få jonerna att sprida ut sig. En mer korrekt bild är att vi har en viss jonfördelning. Det går att visa att för måttliga ytladdningar och envärda joner beskrivs denna fördelning bra av Poisson-Boltzmanns ekvation, som för en plan vägg ger en karakteristisk "tjocklek", Debye-längden, på det diffusa elektriska dubbellagret. Debye-längden ges av

Misslyckades med att tolka (syntaxfel): {\displaystyle L_D=\sqrt{\frac{\epsilon_r \epsilon_0 R T}{2 F^2 I}}

där Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle \epsilon_0} och Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle F} är fundamentala konstanter (vakuumpermittiviteten repsektive Faradays konstant), Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle \epsilon_r} är dielektricitetskonstanten (78,5 för vatten) och Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle I} är lösningens jonstyrka, vilken för 1:1-salter som t.ex. NaCl är detsamma som koncentrationen.

där

Misslyckades med att tolka (MathML med SVG- eller PNG-återgång (rekommenderas för moderna webbläsare och tillgänglighetsverktyg): Ogiltigt svar ("Math extension cannot connect to Restbase.") från server "https://en.wikipedia.org/api/rest_v1/":): {\displaystyle u_{vdw}=\frac{H\cdot r}{12\cdot s}}